Onsdag i dag. En bra sådan 🙂
Ställde mig själv frågan:
Bör man alltid leva i nuet och aldrig tänka på det som var?
Att bara lägga ”locket på” på det förflutna och gå vidare….?? Som om ingenting skulle ha hänt?? Ganska snart märker man att locket börjar lätta, att det svämmar över och ju mer du skyfflar under locket desto mer jäser det. Till slut sprängs ditt inre eller så blir man uppäten av sin undanträngda sorg.
Jag ville vara stark, jag ville orka leva med ett liv som innebar smärta. Jag var rädd för att dö, men jag ville inte leva. Inte med den helvetiska smärta som det innebar.
Jag kände mig ofta påtrampad inom vården, med upprepade undersökningar och operationer. Kände mig som ett enda stort underliv, upplevde att det var det enda man såg. För där satt ju problemet, smärtan… Endometriosen. Man glömde bort helheten. Man glömde bort samspelet mellan kropp och själ. Kalla mig naiv, MEN jag tror faktiskt att de hade en innerlig önskan att hjälpa mig – frågan var bara hur?
Det visste nog ingen och det sades ofta: ”prova” eller ”vänta och se”
Det erbjöds inte någon samtalsterapi. Jag bad dom det själv efter ett av otaliga besök. Då var man snabb att hjälpa! Halleluja, TACK!! Det var de bästa som kunde ske!!
Jag mötte fullkomligt underbara Änglar, som såg det fina i mig. Jag fick komma till tals och själen fick tillfälle att sakta lappas i hop. Jag hade inget som helst självförtroende kvar. Ingen livsglädje – Jag hade tappat bort mig själv! Jag hade en känsla av att ha tappat år av mitt liv. Efter Hysterektomin visste jag inte hur livet egentligen skulle se ut. Smärtan hade varit en del av mitt liv så länge – JAG var smärtan.
I terapin tog man vara på min innerliga kärlek till orden, ofta ombads jag skriva om känslan inom mig. Sätta ord på den och kanske hitta nya sätt att tänka. I dag känner jag stor glädje över mötet med dessa Änglar, de betyder mycket. Och det skapades en stabil grund att stå på. Fann redskapen som behövdes för att kunna hitta mig själv igen.
I dag är jag så hel jag kan bli! Jag har lyft på locket… Spottat ut tankar och känslor och faktiskt ända in i hjärtat insett att: Jag var inte jobbig för att jag sökte vård p.g.a. smärtan, det var inte mitt fel! Och att man har rätt att säga stopp, att allt för många ”vänta och se” inte är OK!
I dag drar man nytta av den kunskap jag bär. Jag ges möjlighet att aktivt delta i den egna vården, samtidigt som jag har vetskapen om vart jag ska ringa om det dyker upp några frågor. Jag kunde vara arg och bitter. Men väljer istället att lyssna på hjärtat som säger att jag ska använda ryggsäcken – det förflutna på bästa sätt.
De vårdande Änglarna är trots allt bara människor så som du och jag. Och kan innehållet i min ryggsäck hjälpa någon Ängel att hjälpa någon annan. Ja då ska de få möjlighet att göra det! Punkt slut!
Livets Ryggsäck formar dig till den du är – Lär dig av den. Låt den lära dig leva här och nu, även om det kan kännas obekvämt en stund. Våga förändra det du inte trivs med och ta vara på det som gör dig lycklig, tillåt dig själv att växa och utvecklas!
Änglakramar!
Änglakram Skruttet! Jätte bra skrivet!
Visst kan ryggsäcken också bli lite lättare om man får bort någon sten eller lite sand
genom att tala? Så har jag upplevt det.
Absolut! Viktigt att säga hur man har det, lättare att vara då!! Kram till dig och TACK för att du ”reser” med ännu <3
Intressant, jag har också i flera omgångar talat om min ryggsäck som jag bär på. Den har varit extremt tung, så tung att den nästan stjälpt omkull mej totalt. Jag försökte i alltför många år bära den i tysthet, stänga och gömma den. Det var helt fel beslut, för sedan sprack den och ut vällde allt på en gång. Nu har jag fått plocka upp alla korn och småsten på vägen, sorterat och gått igenom alltihop. Idag är ryggsäcken flerfalt mindre och lättare att bära. Jag vet ungefär i vilket fack jag har vad, och hur jag bäst förvaltar det som finns i den.
Med andra ord, lägg inte locket på, för det som finns där inne behöver komma ut, förr eller senare. Då det kommer ut blir det lättare att bära.
Kram!
Precis så är det!! Bättre är att låta ryggsäcken tala och ta tag i det som finns där – hellre förr än senare! Änglakramar!!