Ge inte upp… morsan!

Sådär ja! Hemma igen efter bra dagar på resande fot!
Fullproppade med information är vi nu. Efter idogt letande fann vi stället vi skulle till! 🙂
Härligt var det att möta fina människor som har kunskap om den lilla handens resa,  tankar har fått bli till ord och frågor har blivit besvarade.

Och ännu en gång har ’ det är självklart att vi ska vara just här, i den här processen, just nu ’ känslan infunnit sig. Och även om allt är mycket osäkert (med anledning av mitt funktionshinder) så vet jag att jag, även hur det än går, kommer att vara glad för att vi vågat försöka! Vi har ju som jag tidigare skrivit mött underbara människor som gett oss mycket glädje. Vi har tagit ställning till saker av tänkbar och otänkbar karaktär. Vi växer och stärks  i både själ och tanke. ”Kanhända det är svårt – men INGENTING är omöjligt” tanken ploppar upp i huvudet gång på gång.

Nu har vi kommit till den punkt där inget mera kan göras eller skrivas förrän beslutet om vi anses lämpliga som adoptivföräldrar eller inte har fattats.
Nu kan vi bara vänta och hoppas…. Men väntan är inte jobbig nu. Den gör inte ont.
Något inom mig säger: Ge inte upp… morsan, Ge inte upp!!

Och kärleken till den lilla Ängeln vi kanske en dag får möta växer sig starkare för varje dag och för varje steg vi tar. Vi är helt enkelt inte klara – vi är inte kompletta. Det saknas någon i vår familj. Den gapande tomma platsen vid matbordet, det extra rummet i huset…
Ja listan kan göras lång…

Det finns helt enkelt inte ord för hur mycket känslor jag känner nu! Därför blir det ett enkelt: Vi älskar dig!! Puss & Änglakram!