Jag ler åt minnet….

En lugn kväll med me, myself and I har jag i kväll. 
Jag lyxade till det med lite spa här hemma och ett extra långt bastubad.
Så skönt!

Jag har dessutom överträffat mig själv genom att klara att ta mig fram längs med vägg och möbler en kort bit. Alltså helt utan mina vänner kryckorna.  När man minst anar det så sker det!

Fort gick det inte och inte heller vidare smidigt, men det GICK!! Och fortfarande ler jag åt tillfället då jag mindes ett av mina första delmål: Att stå och laga kaffe. Och jag mindes hur lycklig jag var över de 3 – 4 första stegen efter operationen. Halleluja, det funkade att gå och jag kunde/kan vifta på tårna!

I dag ett antal månader senare kan jag utan problem (på ena sidan) gå upp för trappor, jag kan släppa ena kryckan och hålla balansen. Dessutom får jag på min mina egna skor och går utan större problem 300 meter utan att vila…

Och vad gör jag i stället för att minnas att klappa mig själv på axeln?? Jo.. Jag suckar och stönar över att det inte går FORT nog!! 😀
Det är bra att backa bandet ibland – Att minnas att glädjas åt det lilla.

Så nu ska jag belöna mig själv!! Kaffekokaren är laddad och en liten skål med fruktsallad ska lagas. Soffan nästa!!

Ha en skön lördagkväll,
Änglakramar!!