Tisdag.
En tisdag som har inneburit ett besök hos den behandlande Ängeln. Så skönt var det att få träna och prata om olika sätt att behålla motivationen att orka även när det känns motigt.
För just nu känns det motigt. Jag vet att jag kommer att sakna de träningsledda besöken under det uppehåll som nu så naturligt kommer. Kroppen kräver vila – lugn och ro för att återhämta sig och erfarenheten säger att det kommer att kännas skönt med vila en tid. Fingrarna stannar upp på tangentbordet och jag tänker… Nu är det inte länge kvar!
I övermorgon är det dags…
Jag känner att jag är rädd för smärtan.
Att man lovat göra det bästa möjliga för att jag ska må bra spelar inte så stor roll just nu – den förra operationen – med en smärtupplevelse från helvetet spökar och ligger i allt för färskt minne. Även om jag har en god kunskap om hur jag bäst hanterar det onda och trots smärttålighet så skrämmer det. Av den enkla anledningen att det är en annan form av smärta än jag är van vid. Därtill hade jag glömt eller kanske snarare förträngt att min kropp reagerar med en högre muskelspänning efter operationer.
Jag har under de senaste dagarna bläddrat tillbaka i mina skriverier och läst med ’Vad lär vi oss av detta?’ tanken. Något som har visat sig vara nyttigt! På basen av det jag skrivit delger jag vidare till vården. Det gör det lättare för de underbara Änglaproffessorerna och andra vårdande Änglar att hjälpa mig.
Tänk ändå – Nog är leken med ord är bra att ha. 🙂
Änglakramar!!
