En höstlik tisdag.
Med den vindtäta jackan och den hemstickade yllesockan av större storlek på Änglaprofessorernas senaste skapelse drog <3-Ängeln ut mig på gården för en stunds vistelse utomhus. Vädergudarna har ännu inte riktigt stillat sig efter nattens hårda blåst, men solen värmde gott där jag satt med foten i högläge och påbörjade boken jag fick av en Ängel i går.
Trevligt med lite ny läsning! 🙂
Efter ett tag blev det kallt och det kändes skönt att gå in för lite lunch.
Foten kräver ganska mycket högläge för tillfället och det gör att jag inte kan ta mig dit eller göra vad jag vill. Det gör mig stundtals irriterad! Jag längtar efter dagen då jag kan ha foten neråt i en timme utan att störas av pulserande känsla som gör att ovansidan av den ser ut som en boll av sprickfärdig modell.
Det blir bättre! Ja, jag vet! Redan i morgon kommer första milstolpen. Som jag tidigare skrev är det dags att ta bort stygnen då. Jag känner en aning olust inför morgondagens besök. Ni som följt mig har genom åren har fått veta att det finns saker som jag inte har så god relation till – som jag känner obehag inför. Just att ta bort stygn är en sådan sak.
Av den enkla anledningen att det har funnits tillfällen genom åren då jag mött sådana som varit oförsiktiga eller haft bråttom när de plockat bort stygnen. Vilket har medfört att det har gjort ont. Men det finns också gånger då det har gått riktigt bra. När jag har mött fullkomligt underbara Änglar och när stygnen skulle bort från den första finheten bemötte man mitt obehag med största professionalitet!
Det går säkert bra denhär gången också! Jag hoppas att få fylla på mitt förråd av positiva upplevelser även efter morgondagens besök. 😀
Nehepp, nu är det tid för eftermiddagskaffe,
Änglakramar!!
