Marken utanför fönstret har fått ett tunt vitt täcke. Precis som utlovats har något snöliknande kommit och jag måste säga att jag gillar det. Har nog alltid uppskattat den första snön. Världen blir så mycket ljusare. Så mycket finare. Halkan som ofta följer med snön gillar jag däremot inte alls. Men det är en helt annan sak. 😉
För en stund sedan avslutades dagens träningspass. Nu har sjunde veckan med gips nått 
sitt slut. Det innebär att det bara återstår 1 vecka innan gipset ska tas bort. Därmed är den senaste finheten redo att belastas fullt eller tills smärta begränsar.
Så… jag lyfte rumpan från åket på hjul och tog tag i den behandlande Ängeln.
Släpp stolen – Hitta balansen – fokusera – lita på stödet – ta kryckan. Först ena – och så den andra.Våga lita på din kropp… Rädslan tar överhanden och rumpan hamnar i stolen igen… Så nära det var!! Så nära att jag hade vågat!
Jag andades ut en stund och med totalt fokus gjordes ett nytt försök:
Släpp stolen – hitta balansen – fokusera – lita på stödet – ta kryckan. Först ena – och så andra. Och… plötsligt inser jag att jag står! Det känns ovant!
Lika förvånade är vi båda två.
Som pricken över i:et lyckas går jag dessutom några små steg. I och för sig med stöd från alla håll och kanter + kryckor. Men jisses!! Jag fixade några steg – REDAN!
Glädjen är stor! Och ännu en gång har jag överträffat mig själv. 😀
