Måndag.
En ny arbetsvecka har tagit sin början. För endel har dagen inneburit en start på sportlovet, medan andra får invänta nästa vecka innan detta lov.
Här har det nog inte skett något utöver det vanliga. Sängen har blivit bäddad, diskmaskinen har fyllts och en maskin tvätt ska fyllas. Spännande liv jag har! 😉
Men hushållssysslorna ska också göras, mat ska planeras och lagas.
Nog vänjer man sig ganska snabbt vid att vara hemma och dagarna går i rasande fart trots det. Men visst blir det långtråkigt ibland. Och irritationen över att fortfarande vara ganska begränsad är tidvis ganska stor. Jag försöker dock tänka framåt, vara positiv och fokusera på att det säkerligen kommer att vara lättare och mindre smärtsamt att röra mig under den kommande sommaren. Jämfört med det skick som fötterna var i förra sommaren.
Det gamla inlägget får mig att minnas. Höger foten hängde bara med. Jag hade ingen styrsel på den alls!! Smärtan var hög och samtidigt som jag våndades över att ha ännu en åtgärd framför mig så fanns en innerlig längtan efter den dag då det skulle ske. Ja, jisses!!
Och här sitter jag nu drygt 7 månader senare med arslet i stolen på hjul och kan helt klart konstatera att allt ser väldigt ljust ut. Jag minns att jag mellan operationerna skrev att kroppen sidor kändes omaka. Som två pusselbitar som inte passar ihop.
Nu passar de två bitarna. Nu har de växt i hop, allt ligger där det ska och i stället för att nästan all tyngd ligger på mina vänner kryckorna (så som förr). Nu gäller det bara för hjärnan att den ska fatta. Att det är huvudet som nu automatiskt över benen styr. Att mina vänner kryckorna bara ska finnas som stöd. Snart är jag redo känner jag. Snart är jag där.
Snart är det dags för träningen att byta karaktär.
Ja, jag säger bara det! Vilken resa! Låt oss innerligt hoppas att den inte behöver göras igen.
Vi fortsätter framåt….
Änglakramar!!
