En ny vecka har påbörjats. Tisdagen lider mot sitt slut och lugnet sänker sig sakta över Änglaparadiset.
På köksbordet står en liten bärbar radio och spelar stillsam musik. En del av låtarna drar minnet tillbaka till svunna tider. Ljusa minnen av trevliga händelser men också låtar som får mig att minnas åren med den intensiva kampen mot den eldsprutande draken. De sistnämnda minnena gör inte ont. Inte längre. Jag tänker på den tiden på ett annat sätt nu.
Det finns en innerlig glädje över att jag orkade och att jag i dag kan stå rakryggad fylld med nya erfarenheter och förmågor.
Visst finns det saker knutna till det förflutna som rätt ofta kommer upp till ytan och gör helvetiskt ont. Den ofrivilliga barnlösheten är ett sådant exempel. Den gör stundtals fortfarande ont. Äckligt ont.
Men nu känner jag inget hat till smärtan den orsakar. Varför? Anledningen är enkel. Jag bär inte sorgen inom mig längre. Livet har återigen lärt mig att hantera smärtan på ett bra sätt. Genom ordflödet har jag guidat mig själv och hittat en väg att gå. På vägen har funnits många vägskäl. Ibland har intuitionen sagt att jag ska vika av, ibland att jag ska passera. Det finns gånger som våndan varit stor, gånger jag har tvekat och stått stilla. Stått stilla och väntat in svar som krävts. Tillika som jag har väntat för att mogna och för tillfället känner jag att Änglaparadiset lugn och pausen i Adoptionsprocessen gör gott.
I långsamt tempo läker själen efter den oerhörda press som varit. Det får ta tid. Vi ger varandra tid, massor av samtalsminuter och kärlek. Mängder av kärlek! Och hoppet bär vi fortfarande med oss!
Nu kallar sängen,
Änglakramar!!
