En torsdag, fylld med ord i gigantisk mängd, lider mot kväll.
Stora delar av dagen har jag socialiserat interaktivt. Samtidigt som musiken strömmat ur högtalarna. Variationen har varit otroligt stor.
Ena stunden har mina ögon glidit över ett livsöde beskrivet i en blogg och klicket senare har jag skrivit uppmuntrande ord i något forum eller kommenterat någons status. Eller så har orden skrivits som sakliga formuleringar i mail samtidigt som jag skrattat i telefonen med en vän.
Allt dessa ord tillsammans med slumpmässigt vald musik. Musik som väckte tankar. Och musik som påminde om tiden då draken och endometriosen plågade mig som mest. Jag mindes hur helvetiskt dåligt jag mådde och hur lite jag kunde eller orkade göra.
Och varje gång, varenda en gång, är det lika skönt att bära vetskapen om att jag i dag är tusen erfarenheter rikare. Det får mig att känna tacksamhet över allt det vackra jag har. Jag har de rätta redskapen för smärtan. I dag vet jag hur draken ska tas. I dag får den mig ytterst sällan att ramla. Nu står jag stadigt på de 2 vackra finheterna och med huvudet högt.
För min del är det bra att bli drastiskt påmind ibland. Som en lärorik påminnelse om att uppskatta det lilla i allt det stora. Att lite betyder mycket liksom.
För jag är så glad över det liv jag har i dag – det enda jag kan säga att saknas är ett barn.
Men livet har gång på gång visat mig att det finns en mening med allt
och det är precis det jag tänker fortsätta tro – tusenfallt.
Änglakramar!!
