I dag har det den internationella Handikappdagen.
Dagen uppmärksammas med tidningsartiklar, föreläsningar och andra evenemang.
Som bloggskribent vill jag göra vad jag kan. Därför låter jag bloggen som helhet bli mitt bidrag till årets dag. Av den enkla anledningen att syftet med dagen är bland annat att synliggöra och informera om livet med ett hinder. Samtidigt som man vill minska fördomarna mot funktionshinder.
Tankarna går osökt till mina egna erfarenheter.
Personligen tycker jag inte alls att det är svårt att leva med varken mina vänner kryckorna eller det lyxiga vrålåket på hjul. Jag vet ju inget annat. Det är mitt liv.
Och min förhoppning är att jag genom ordleken i bloggen ger, dig som läsare, en ökad förståelse för funktionshinder. Att du, vid nästa möte, ser personen bakom hindret.
Så som jag nämnt flera gånger i mina ordflöden är det avgörande att man har de rätta förutsättningarna för att livet med hjälpmedel, anpassningar och div terapier ska fungera. Tillika som det handlar om att ha rätt folk runt sig. Folk som kräver att man gör saker själv fast det tar länge. Som är den extra handen när det behövs. Och axeln man kan lipa mot när livet känns pest.
Det sistnämnda förstod jag verkligen vikten av efter de båda fotoperationerna.
Och även när jag sökte arbete och till synes bara fick en tystnad eller ’det går inte’ till svar.
Tror ni jag gav mig?? Näpp!!
Skam den som ger sig och efter otaliga försök lyckades det tillslut! Äntligen!!
Jag behöver väl knappast nämna hur glad jag var den dagen jag fick sälla mig till de deltidsarbetande människornas skara?!?
Svårast är nog ändå att finna energi och ork. Och då menar jag ork att slåss mot myndigheternas trögflytande byråkrati. Myndigheter som tryckta av stram budget kan ifrågasätta om det faktiskt finns ett behov. Och när saker sitter fastklistrade i myndigheternas ifrågasättande måste man ha tron på sig själv. Då gäller det att slåss för att kunna fasthålla rätten att leva ett så självständigt liv som möjligt. Det kan vara allt annat än skoj!
Att Däremot ta kol på folks fördomar gentemot funktionsnedsatta personer roar mig något alldeles enormt. Jag älskar att se ansiktsuttrycket; Stå med tappad haka.
Och lika mycket roas jag av när någon kommer på sig själv med att fråga något som kan vara något närmast idioti.
För att inte tala om det faktum att gång på gång lyckas motbevisa om någon säger att det inte går eller att jag inte kan!!
Åhjo. Allt går.
Med en positiv livssyn kommer man långt,
Änglakramar!!
(Bilden är googlad)
