I ett distanserat ljus faller allt på plats…

Slutet av januari månad är snart nådd.
Torsdag. En fantastiskt vacker sådan. Solens strålar reflekteras mot snön. Ljuset bländar mitt ovana öga och jag måste kisa. Samtidig som jag njuter av den svaga värmen solljuset ger.

Veckans träning är avklarad. Känner mig nöjd med den variation som kroppen får.
Sakta varvar den ner. Det resulterar i en massiv trötthet. Jag lyssnar på kroppen och säger NEJ då det behövs.
Sömnen är skön och djup, men jag är noga med att sova samma antal timmar ändå.
Varken mindre eller mer.

Ängel i mina händerUnder passen med avslappning får jag lära mig massor och en del kan jag från förut.
Vi jobbar mycket med andningen. Att hitta kroppens rytm. Släpp tanken på både prestation och krav.
Inga måsten regerar där.
Fokus ligger på att vara nu och här – att bara vara – precis som du är.

Jag slöt ögonen. Och följde bara med. Lyssnade på orden som den behandlande Ängeln sa med  låg och lugn stämma. Där och då insåg jag hur mycket de återkommande operationerna har pressat min kropp!

Tankar flög genom huvudet. Bilder syntes. Framtidsvisioner. Med drömmar och mål.
Jag tänkte på saker som varit. Händelser uppenbarades i små segment.
Snabba och tvära kast. Kort och intensivt. Där syntes både glädje och sorg.

Allt i ett distanserat ljus. Och plötsligt, bara så där, faller allt på plats.
Frågor har fått sina svar. Har kommit längre än vad jag trodde.
Bara att fortsätta så.

Ha en fortsatt fin Torsdag,
Änglakramar!!

(Bilden är googlad)

Det här inlägget postades i Mot nya fötter: Vägen mot finhet nummer 2., Positivt tänkande, Tankeblogg, Vardagligheter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.