Det är stor skillnad på att höra att någon finns där och att VERKLIGEN känna det! Att inte behöva se efter OM någon tar emot när man ramlar utan VETA/KÄNNA och kunna lita på att det finns någon där, någon som tar emot, någon som räcker ut en hand. För själv klarar jag inte att resa mig!
det har delvis den långvariga smärtan förorsaka.
Men där finns enstaka vänner som änglar av guld,
Inför dem behöver jag inte känna någon skuld
De accepterar mig precis som jag är,
och vet att det som gäller är nu och här.
Jag vågar visa dem om tåren rinner,
de lyssnar på mig fast de egentligen inte hinner
De ringer och frågar hur det är,
När jag inte riktigt orkar de mig på sina vingar bär.
Faller jag så står de säkert där och tar emot,
För de vet att precis desamma skulle jag ha gjort.
(Skruttet 16.4.08)
