Lördag den första mars. Och Årets Endometriosmånad inleds.
I dag mår jag betydligt bättre. Men vill ändå kort beskriva upplevelsen av det skov jag sakta kan lägga bakom mig.
Jag hade glömt hur det var. Att ha så ont.
Hur det är när kroppen går på högvarv i flera dygn för att orka. När hela systemet töms på noll tid. Tarmpaket med sammanväxningar, krampar och brinner, som eld.
Tillvaron blir en kamp när trötthet och utmattning tar vid.
Samtidigt fylls huvudet av tankar som: Du har varit med om det förr, så du klarar det igen! Håll ut bara. Det blir bättre sen! ORKA! Det finns inget annat alternativ!
Men orken fanns där ett tag. Sen blev tillvaron för svart.
Jag fick ge mig och lyda rådet att låta en vårdande Ängel hjälpa mig.
Vi mötte en fullkomligt underbar Ängel som både lyssnade och förstod.
Och samtidigt som vätskan i värksprutan letade sig in tänkte jag:
Åh! Låt det hjälpa! Må gud vara god!
Stunden senare kommer den vårdande Ängeln för att kontrollera hur det är:
– Hjälper det eller behöver vi lägga mer?
Nej, vi tycks ha hittat rätt konstaterar jag och ler.
Efter div. kontroller berikas jag med ett nytt recept och några värdefulla ”Håll akt på och gör si och så” återvänder jag och <3 – Ängeln hem till de lurviga filurerna och egen säng.
Jag är mycket lycklig över mötet med den fina vårdande Ängeln.
Rätt Ängel på rätt plats som visade stor medmänsklighet och vårdade med både hjärta och själ.
I dag mår jag mycket bättre, som sagt, men är fortfarande trött.
Sakta börjar magen gilla maten igen och jag får äta vad jag vill.
Nog blir det folk av mig denna gång också. Bara jag får vila lite till. 😀
Änglakramar!!
Leona Lewis – Footprints In The Sand
(Goooglad bild)
