Orken börjar sina…

Tisdag.
Fortfarande nere på knä.
Under veckan som gått har draken regerat till stora delar.
Antalet sömntimmar har varit många. Samtalen för att finna bra hjälp likaså.
Okunskapen och nonchalansen som förekommer är skrämmande och ledsam att se. Men jag vägrar ge mig. För jag/vi vet att det finns hjälp att få och vi söker tills vi rätt Änglar når.

Återigen säger jag: det finns fantastiska Änglar som ser helheten och faktiskt försöker förstå. Som hjälper mig att orka när hopp- och maktlöshetens känslor tynger mitt sinne. Och det är dessa Änglar som jag plockar med mig.
All nonchalans och ” Ta några piller – det blir nog bra då!” lämnas där hän. För sånt finns ingen plats.

Jag har mött båda sorter i dag.
Lyckligtvis överväger Änglar av förstnämnda sort!

Jag vet, som sagt, att skovet kommer att ge sig. Draken kommer att dra sig tillbaks.
Det kommer en ljusare dag. Förmodligen rätt så snart.

Men orken börjar sina. Nu behövs ordlekens hjälp.
Så bloggen får nu (för en tid) åter bli det den en gång var; Mitt smärthanteringsredskap.
I det syftet fungerar den utmärkt! (Orkar du inte läsa tankar och reflektioner om smärta?
Använd krysset i högra hörnet då. 😉 )

Det enda alternativ som finns är att kämpa på!
Sov gott, Änglakramar!!

Sarah McLachlan – In the arms of an angel