Oktober månad har tagit sin början.
Naturen har bytt skepnad under natten.
Gräset gnistrar så vackert när solens strålar blygt börjar värma.
Morgonfrost.
Det har jag gillat ända sen jag var barn.
Morgonkylan ligger länge i luften.
Den lurviga filuren kommer in efter nattens bravader.
Nosen känns så kall mot min morgonvarma kind.
Några buffar får jag. För vänlighetens skull.
Men snart hörs ett läte som säger ”Nu vill jag ha mat!”
Jag häver fötterna över sängkanten.
Sträcker sömnigt på mig och tänker:
Jag skulle ge vad som helst för att få sova några timmar till!
Någon morgonmänniska har jag då aldrig varit.
Det kommer jag nog heller aldrig att bli.
Kaffekokaren frustar och pustar.
Första muggen kaffe hälls i.
Sakta vaknar huvud och kropp. Se än finns det hopp!
Med långa tänder för jag i mig en ostmacka.
Mitt emot mig sitter den allra vackraste Ängeln i mitt liv.
Vi pratar och gemensamt konstaterar vi att naturen är vacker.
Att det nog är höst.
Sen kallar jobb för oss båda.
Vi kramar varandra.
”Kör försiktigt”, hinner jag säga
innan dörren stängs igen.
Drar på mig en extra tröja. Innan det är dags
att placera arslet på arbetsstolen i det lilla hemmakontoret
och tadel av dagens tidningsblad.
(Bilden är Googlad)
