Detta skrevs för ett tag sedan: (läs allt här)
”På dasset satt jag. Rejält öm i mage och röv. Jag orkade ingenting!
Blint stirrade jag. På något så simpelt som två brinnande värmeljus med doft.
Som en symbol och för att minnas att livet blir ljust igen.”
Fokusera. Andas. Långa djupa andetag. Ett. Två. Tre.
Och än en gång kände jag hur kroppen gjorde sig redo att skydda sig från drakens eld.
Det gick inte. Draken brände mig och nu i ännu högre grad.
Snabbt såg jag/vi mönstret och insåg. Jag behöver hjälp!
Fina vårdande Änglarna tog emot mig. Professionellt och sakligt.
Man smärtlindrade. Det tog udden av drakens svans.
Undersökningar och provtagningar avlöste varann.
Men då inget synbart fel kunde hittas skickades jag hem.
Med en akutremiss till vidareutredning och ett ”sök igen om….”
Redan då visste jag; Jag kommer att vara där snart igen…
Mycket riktigt. Där var jag igen.
Upprepade gånger. Och visst fanns det stunder då jag mötte Änglar med rent ut sagt uselt bemötande och mindre trevligt sätt. Men, efter att ha pratat om det, så lämnade jag det så.
Med vetskapen om att: Långvarig smärta är invecklat. Och rent av skrämmande kan den vara för en del.
Rädd.
Det blev jag när jag hörde drakens ilskna vrål. Allt var så bekant.
Jag visste vartåt det bar. Jag levde så förr och dit vill jag inte igen.
Smärtspiralen spann på. Med allt högre fart.
Samtidigt som siffran på smärtskalan steg i grad.
Precis när det behövdes som mest kom hjälpen! Vilken oerhörd lättnad!
Tillsammans med vårdande Änglar inom olika områden får vi sakta ordning på allt.
Och upprepade gånger har jag i olika situationer fått beröm för att ha en realistisk smärtbild och bra copingstrategi.
”Skriv Skruttet! Fortsätt skriv!”
Dagens hjärtevarma TACK går till alla de fantastiska Änglar, både här på bloggen och utanför, som på olika sätt hjälper mig stå ut med uppehållet med hormonbehandlingen och biverkningar nu. Tillsammans vinner vi kampen mot draken igen. Och det kommer att ordna sig igen. Det är jag säker på!
Änglakramar!!
(Googlad bild)
