Vi har hunnit en bit in i juli månad.
Här sitter jag än en gång med fingrarna på tangentbordet och känner ännu av träningsvärken från senaste besöket hos den behandlande Ängeln. I ren frustration över att inga framsteg tycks visa sig tränade jag. Tog ut mig till det sista. Flåsade en stund. Och efter några tramp på trainern konstaterade vi att: VISST fasen orkar jag mer än förra veckan!?! Nog gjorde jag det – dubbelt upp mot förra veckan. 😀
Lite framåt är också bra! Mitt eget mål är att ge finheten nästintill full styrka. En styrka, eller rättare sagt uthållighet som är välbehövlig, då andra foten blir gipsad i ca 8 veckor. Men än har jag en och en halv månad på mig att nå målet.
Underbara änglar försöker ge mig möjligheten att nå ett gott resultat. Och det finns ju ingen annan väg att gå än att ta emot allt det som ges. Tids nog kommer jag att se tillbaka på den här tiden och utbrista: Aha, det var därför allt kom på en gång!
Så har det varit förr. Ni som följt mig vet att jag talar av erfarenhet.
Man må frusta, pusta och gråta. Det gäller att omge sig med kärlek och sortera bort som skapar negativ energi. Att ta vara på styrkan att visa sig svag inför andra. Att begära hjälp. Att inte vara för duktig.
Det handlar om att ta sig igenom skiten – för igenom ska man, oavsett vad!!
Det vet jag; men jag är rädd – Fy fan… vad jag är rädd för att jag inte ska orka.
Jag ber till högre makter att operationen ska lyckas!! Att allt ska gå bra!!
För gott folk… Jag älskar verkligen livet – men min innersta önskan är att få leva det utan begränsande smärta! Och jag är så innerligt glad att man nu förbereder sig för att ge mig de förutsättningar jag behöver för att uppfylla det som för många kanske är givet –
Ett liv utan någon form av återkommande smärta.
Änglakramar!!
