Så lyder den ofta försiktigt ställda frågan.
Svaret är att just nu händer egentligen ingenting i vår process. Vi väntar tålmodigt och hoppas på att det ska finnas ett alternativ som är möjligt för oss.
Visst har det funnits gånger jag gråtit tårar över att jag är som jag är. Jag ÄR ju, som jag brukar säga, inte mitt handikapp 🙂 Men ett faktum är att processen blir knepigare i och med det. Tårarna har känts så naturliga och självklara på nått sätt. Som en del av processen – av helheten liksom. Så behövligt, nyttigt och lärorikt.
Det har stärk mig som person. Det har stärkt oss som par. Och fortfarande känner jag samma innerliga glädje över alla de fina möten processen har gett.
Utan dessa möten skulle jag känna mig fattig!
De har berikat mitt/vårt liv oerhört och väntan tar oss vidare! 🙂
Änglakramar!!
