Här sitter jag ännu en gång med fingrarna på tangentbordet. Vacker musik ljuder och bredvid mig brinner några ljus med vacker låga.
Sakta sprids en svag doft av ros.
Jag njuter och känner hur skönt det är när orden bildas och skapar ett meningsflöde.
Från köket hörs ljudet av maskinens diskande. Jag sluter ögonen, känner plötsligt tröttheten och är tacksam över morgonens ’ i kväll är vi bara hemma’ överenskommelse med <3-Ängeln.
I och med bokprojektet om kampen mot draken, har jag sett tillbaka mycket på det som var. Och visst finns det gånger tårarna kommit och den mer distanserade sorgen kommit upp till ytan. Ännu i dag kan jag känna känslan av tappad tid. Före boken skrevs fanns en upplevelse av ett hål. År, som om jag inte hade levt. Som tiden hade stannat. Som om någon stått och turvis tryckt på repeat och paus.
Nu efteråt känns det så skönt att jag har ’gått igenom tiden på nytt’. Upplevelsen av hålet finns inte mera. Nu har jag liksom kommit i fatt! Frågor har fått svar och upplevelsen är en annan än ofta ett flummigt töcken och ekorrhjulet som snurrade på i turbofart.
Inga ord är nog för att beskriva hur mycket det betyder!
Det är så skönt,
Änglakramar!!
