Livet i Änglagården

Håll tummarna mina änglar för att detta preliminära håller….

 

Kramar!

Så där! Nu bor lite frukost i min mage. 🙂 Det var riktigt gott med kaffe, kanske jag till och med tar mig en mugg till…. Jag vet inte riktigt vad som ska ske i dag… Lutar nog mot att det blir en lugn dag. Kanske ser jag nån bra film? Jag får se hur dagen framskrider….

 

Pratade just med en av mina änglar, hon ringde och undrade hur gårdagen hade gått. Jag berättade och sa att jag nog hade konstaterat att det är väldigt lång väntan… Vi pratade och kom fram till att det kanske det skulle vara bra att ringa till min ”egen” läkare nästa vecka för att få råd om hur jag ska göra… 

 

Under natten kände jag nog flera gånger hopplösheten över denna ständiga, eviga väntan! Det är som om dessa människor som inte riktigt kan förstå eller nej, ursäkta, dom kan inte riktigt förmedla att dom förstår… Det är som om dessa människor skulle vänta på nått…. Vad väntar dom på??? Att jag ska ändra mig???? Nej, det kommer jag inte att göra!!! Jag är färdig i beslutsprocessen!!!! Men sorgen finns där endå, vilket är helt naturligt…. Läkaren var som jag skrev redan i går: En mycket duktig läkare som visste, förstod och förklarade… En man med humor men som ändå såg det jobbiga… Helt enkelt en underbar läkare… Han förvarnade mig att risken för sammanväxningar finns och berättade lite om hormoner osv… Han berättade att han har mycket erfarenheter av endometrios, han förstod verkligen min smärta!!!

 

Jag berättade för honom om bloggen och mina änglar 🙂 Vidare berättade jag att jag ser honom och det övriga operationsteamet som änglar som bär mig på vita vingar fram till smärtfriheten!!!! Han log och sa att dom verkligen ska göra sitt bästa för att jag ska börja må så bra som möjligt!!!

Det värmde så att jag fick tid att säga det! För jag tycker att det är viktigt att jag får möjlighet att SÄGA att jag uppskattar vad dom gör och att jag känner att han försöker hjälpa mig! Jag verkade göra honom glad genom orden jag sa och det känns bra!!!

 

Over And Out!!!

Fy! I natt har det varit jobbigt! Smärtor som höll mig vaken… Tog mina ”in case of” mediciner…utöver dom vanliga…Dom hjälpte rätt okej och jag fick sova några timmar. Vaknade åter för en stund sen… Låg i sängen en stund och när jag konstaterade att jag inte kunde sova så steg jag upp!

Tårarna har varit gäst hos mig i natt… Fasen att jag ska gråta så mycket… Men jag har nu lärt mig att om jag känner att jag behöver gråta så gör jag det…. Bättre nu än senare tänkter jag….

 

Jag kom nu att tänka på att jag ofta vill att omgivningen ska förstå hur jag känner och vad jag vill. Förklarar och sen om dom ändå ej förstår dom blir jag lessen  just för att dom inte förstår… Det är som om dom inte skulle förstå vad jag säger – som om jag skulle prata ett språk som omgivningen ej förstår! Det blir nog bra, jag är inte ensam – nej jag vet! Och att folk är med mig i tanken, det värmer, det värmer något otroligt!

 

Jag känner inte tomheten psykiskt – nej där dansar alla änglar och låter mig vila tryggt i deras famn. Men fysiskt – här och nu, känns det vansinnigt tomt! Jag kan diskutera mycket, mycket med min ängel med ett hjärta av guld. Det kan jag!!!

 

Tankar och funderingar kring kvinnlighet finns också.. Tex är jag kvinna utan livmoder… Är jag kvinna trots att jag ej fött barn….. Fast som jag sa åt en av mina änglar: Å andra sidan känner jag mig inte så kvinnlig med alla mina smärtor heller!

Men tankarna finns där ändå.. Dessutom är jag rätt ung i denna bemärkelse. Kvinnor i min ålder är oftast, eller det är rätt vanligt i alla fall att dom är mitt uppe i ”barnafödandet”. Medan jag ska ta bort livmodern  och efteråt ska det ätas hormontabletter för att inte komma i klimakteriet… Det känns väl kanske lite som om jag lever 20 år före min tid eller vad man ska säga… Udda känsla!!

 

Nu ska jag laga kaffe, får se om jag blir piggare om jag dricker nån kopp eller mugg…

Återkommer sneare!!!! 

Ja håhå jaja!!!! Pust! Äntligen är denna dag till ända! Resultatet, ja vad blev det?? En mycket duktig läkare som visste, förstod och förklarade… En man med humor men som ändå såg det jobbiga… Helt enkelt en underbar läkare som själv kommer att vara med i operationsteamet… Känns väldigt bra! Han kan sin sak och jag litar på honom och hans kunskap till fullo… Han hade velat att operationen skulle utföras så fort som möjligt inom en månad…. Men det hela slutade med att jag ändå hamnar att vänta till slutet av april… Fanns inga lämpliga tider sa sköterskan i luckan 🙁

Så nu hamnar jag ändå att vänta, men hör av dig om det inte går… sas det…. Men d positiva är ju i alla fall att jag opereras ca 3 veckor tidigare än om jag skulle ha ”godtagit” ursprungs erbjudandet om ”bedömningsbesöket” vecka 20… Alltid nått! 🙂

 

Positivt är också att dom är förberedda på avdelningen i fall det skulle bli bråttom, dom vet hur jag vill ha det / vad jag behöver. Jag fick löfte om både från läkaren och från avdelningen att dom VERKLIGEN ska försöka göra det bästa för att jag ska få det så bra som möjligt! Jag känner att jag kan tro på det och kan känna mig trygg! *Lycka är!*

 

Det här ordnar sig tänkte jag, det här blir bra… sa jag åt en av mina änglar i dag… Men nu under senare delen av kvällen har hopplöshetens känsla infunnit sig, tårarna har sprutat och jag har känt mig ensam! Jag önskar nån skulle förstå helt och hållet vad jag känner, varför jag gråter… Men det kan jag inte begära! Jag vet ju inte ens själv vad och varför?  Jag vet bara att jag är färdig i min beslutsprocess och att det här är det enda rätta…. Det enda rätta för MIG!!! MIG och bara MIG!!!!

 

Tack alla änglar för att ni har varit med mig en dag som denna!

Kramar!!

Godmorgon mina änglar! Så har dagen då jag ska på läkarbesök kommit. Jag försöker känna efter vad det är för känsla jag har… Jag är inte glad, jag är inte lessen. Ändå har nånting som kallas tårar runnit ner för mina kinder redan, trots denna relativt tidiga timma. Shit! Jag får väl ta och erkänna då att jag inte vet vad jag känner. Trodde att jag på senare tid hade upplevt alla känslor som fanns i mitt känsloregister! Men tydligen inte, nu bär jag på en ny känsla som är obekant… Kanske är det så att jag upplever ALLA känslorna på en och samma gång??? Hopp, förtvivlan, sorg, glädje, lycka och en förhoppning om att detta helvete *förlåt att jag svär!* ska få ett slut…. Jag kommer alldeles säkert att återkomma under dagens lopp…..

 

Jag hoppas och tror att änglarna är med mig i dag, att de tar mig i sin mjuka famn och tröstar mig om det skulle behövas!!

 

Ha en bra dag!!!