Tusen tankar cirklar i huvudet på mig och nu är inte humöret det bästa… Tur att jag vet att det är pga hormonjusteringen! Det får mig att orka hålla ut, det går över, det har ju gjort det förr!
Men just nu:
Jag gråter mycket, utan att egentligen veta varför! Kroppen känns olustig, jag sover ytligt och har mera ont.
Vi hade trevligt i helgen! Kändes så bra att kunna / att orka vara med! I bland får man betala lite för det roliga. Så länge det roliga ger mera än vad det tar så är det ju OK.
Men något jag ofta har tänkt på är hur mycket man ska berätta om smärtan och endon åt andra? Ska man säga något alls? Det är frågor jag många gånger har ställt mig själv!
Jag blir ju så lessen vid tex läkarbesök som rör endon, för allt som kan relateras till endon känns många gånger så hopplöst….
Men jag skulle inte orka själv heller! Att jag brukar ha ont i magen är det många som vet men orsaken till det behöver ju inte alla veta!
Skulle jag få frågan om att Berätta eller inte berätta om Endometriosen, skulle jag svara gör lite både och.
Jag gör så här:
Ett fåtal vet det mesta och så har jag Änglateamet (Änglarna i vården som tar hand om mig). Dom ger mig ju otroligt mycket hjälp, men det är ju inte dom som lever i min närhet. Att diskutera smärtan med regelbundna intervaller med familj och de närmaste vännerna kan vara en bra idé. Det ökar förstårlsen kanske de inte förstår till 100% (vilket man ej heller kan begära) men stödet finns där. Och stödet från nära och kära betyder massor!! Detta har jag skrivit om för en tid sedan, men det tål att upprepas för utan stödet och insatserna från de nära och kära Änglarna skulle nog inte jag orka!
Någon sa åt mig vid nått skede:
Det är lätt att dela en väns glädje, men inte fullt lika lätt att dela en sorg!
Så sant!!
Tack för den hjälp och stödet ni ger!!!
Ha en bra kväll, Tusen Änglakramar!!
