En speciell liten filur…

Släppte in en av våra lurviga fyrbenta vänner för en stund sedan. Mindes då hur det var när den vackra varelsen kom till oss.
Den lilla filuren kom till oss  en dag under den kalla vintern. Genom omplacering.
Liten, mager och mycket rädd! Men med ett stort behov att närhet, trygghet och kärlek.

Första dygnet var det tryggheten långt under ett skåp i vårt hjälpkök som gällde. Skakande av rädsla. Undantaget var att snabbt äta och dricka. För att en stund senare spy upp det. Under stillhet och tystnad låg vi på golvet med händerna utsträckta…. Vi låg där i timmar… Med långsamma rörelser närmade vi oss, avvaktande kändes en nos på handen..

Dagarna gick, filuren gjorde sig bekant med sin nya tillvaro – lärde känna oss och förstod sakta men säkert att jag behöver inte kasta i mig maten. Det finns mat så det räcker!
Minsta lilla plötsliga ljud skrämde och hastigt bar det i väg till tryggheten under skåpet igen och vi fick börja om…. Men för varje gång gick det bättre. Och snart fick vi tvätta bort den hemska stanken som fanns i det lilla livets päls.

Närhet och trygghet har varit avgörande! Vi har vänligt men bestämt satt gränser för vad som är ok. Annars slickar filuren oss i ansiktet hela tiden.  NÄRA ska det vara! Att sova i sängen med oss är ok – men i fotändan eller vid låret.

Visst finns det gånger när den lurviga filuren får komma NÄRA, det kurras, trampas och man känner verkligen tacksamheten över att ha den lilla varelsen hos oss, även om det krävde mycket i början. Men tid är något som vi alla har lika mycket av.

Bakgrundsmässigt vet vi ingenting egentligen:
Hittad, förd och därifrån till oss. Vi vet inget om ålder eller andra saker. Men vi vet att syn, hörsel och allmäntillstånd är gott nu efter lite medicinering och pälsvård. Öppna kartonger är mycket intressanta och sedan dag ett har det funnits ett, i det närmaste tvångsmässigt beteende att gå in i dem, oavsett på vilken höjd lådan finns.  Det finns också tillfällen som det lurviga livet sitter och stirrar rakt fram för att sedan plötsligt verkligen bli rädd utan att någon till synes gjort något. Så någon typ av trauma finns, men vi får aldrig veta VAD som hänt.

Jag är i vilket fall som helst oerhört glad för att vi fick och hade möjlighet att ta emot denna speciella och vackra lilla filur… En filur som har växt till sig och anpassat sig riktigt bra, kanske nästan för bra 😉

Änglakramar!!