En skön söndag har det hittills varit här i Änglagården.
Har rensat och skördat lite i den upphöjda lilla köksträdgården.
Tog upp de sista som blivit något och samtidigt som jag drog in doften av färsk morot blandad med fuktig mylla, kände jag hur solen värmde min kind.
Njöt och kände hur bra jag mår .
Äntligen har kroppen vant sig med den nya behandlingen och smärtan hålls på acceptabel nivå. Inga värktabletter behövs. Jag är glad över att jag lärt mig hur den smärtande draken lever. Den finns alltid där – latent. Det måste man acceptera! För så kommer det alltid att vara. Oavsett vad. Har slutat hoppas och önska att det kommer att bli på något annat sätt. Och då blev det mycket lättare att hitta vägar att hantera Endon på.
Jag har berört det förut, men:
I dagens samhälle förväntas man vara så duktig. Man ska åstadkomma så mycket, hinna med. Man stressar runt, allt ska vara så perfekt. Man pressar sig själv med en massa borden och måsten. Hur länge orkar man leva så undrar jag???
Måste man göra så mycket? Ha så mycket aktiviteter? Så storslagen karriär?
Man väljer själv sitt sätt att leva. Och inget sätt är bra eller dåligt.
Jag väljer att leva mitt liv utan onödigt många måsten, ”softar” ofta. Och jag har defintivt ingen storslagen karriär – utan en ganska grundläggande utbildning som jag trivs med. Det finns familj och en handfull helt fantastiska vänner som känner mig väl. Jag träffar dem inte ofta – fysiskt sett. Men i hjärtat finns de – både familjen och vännerna.
Varje dag – Var jag än är!
Livet med endon fick mig att se livet ur andra ögon. Med nya sätt att tänka, prioritera och värdera och med facit i hand är jag glad för allt gott som kommit. Men då krävs det att man vågar slå på nödbromsen och säga:
STOPP, det är ett liv det handlar om! Det är mitt liv!
Man ska inte behöva känna sig som en provkanin, man ska inte behöva vänta och se i det oändliga. Alla förtjänar ett gott liv, fyllt med livskvalite´.
Och det kan man ha – Även med Endometrios!
Änglakramar!
