Varje gång missar jag slutet..

Vackra toner strömmar ut i det lilla rummet. Väcker en längtan.
En lust. En tro. En styrka.

Toner som också får mig att tänka på den dröm som visat sig ofta nu.
Flertalet nätter har jag drömt samma session om och om igen. Jag minns ”Kapitlet” tydligt. Och innan poängen med drömmen har visat sig har jag vaknat. Vaknat fylld av frustration över att aldrig drömma längre. Över att varje gång missa slutet. Det är nästan pinsamt.

Så var det även i natt:

I drömmen befinner jag mig ensam i ett rum. Rummet är ganska stort, fyllt med stolar och påminner i det närmaste om ett auditorium av något slag. Ur rummets högtalare spelas bekant musik. Musik som får mig att tänka på positiva händelser i mitt liv. Musiken i högtalarna kommer från en dator som står på ett bord.

Stolarna är röda – av samma modell som de som finns på bio. De är också placerade på samma sätt; på upphöjda avsatser. Jag sätter mig på en stol i mitten av rummet och i samma stund öppnas dörrarna. Automatiskt höjs musiken i takt med att rummet fylls med folk. Många bekanta ansikten. Ansikten som jag mött i olika situationer av mitt liv.

Utstyrseln som många bär känns bekant. Den tillkännager att de befinner sig i detta rum på arbetstid. Någon rullar in ett antal stolar på hjul och någon bär in ett antal gamla par med kryckor. Jag ler men leendet byts till förundran när jag ser en vän komma gående med mitt allra första par kryckor – ett par gröna underarmskryckor.

Samtidigt kommer någon och plockar med sig de kryckor som ligger vid min stolsida.
-”De här behöver ju inte du!”

Sedan vaknar jag – irriterad och förstår inte mycket:
Vad gör jag där i rummet med alla dessa människor – vad väntar vi på? Och varför alla dessa avlagda hjälpmedel?? Och den bekanta musiken??

Lionel Richie – Angel