Fredag.
Solen ger i från sig ett bländande ljus. Ett väldoftande ljus brinner vid min sida.
Någon dag har nu förflutit sedan vi fick förhandsbeskedet. Det som kändes så definitivt.
Nu hade våra adoptionshandlingar granskats i utlandet.
Och beskedet som kom var att det inte tros vara möjligt för oss att bli godkända pga. min funktionsnedsättning. I många länder råder ett helt annat synsätt när det gäller handikapp. Så är det bara. Tyvärr. Och det kan ingen göra något åt.
Därmed hittas inget lämpligt kontaktland för oss och vår process kommer inom kort att avslutas internationellt.
Man har, på alla sätt, bemött oss oerhört fint – genom hela processen. Tacksamheten är enormt stor över att vi faktiskt har fått en ärlig chans även i utlandet. Och jag är glad över att vi fick ett snabbt svar utan åratal av väntan!
Nu känns det tomt, oerhört tomt! Som om man tappat något som man aldrig haft.
Det gör ont och vi gråter. Men vi är glada över att vi vågade försöka!!
Nu tar vi en paus. Låter allt lägga sig. Tid för att landa.
Och fortsätter sedan blicka framåt.
I hopp om att en liten ängel någon gång hittar vårt hem, Änglakramar!!
Jätte lååååååååååååång Änglakraaaam!
Men du, vad ledsen jag blir för er skull. Jag trodde att det hade gått mer framåt med världen än så..
Stora varmar kramar i massor!
Men oj, vad ledsamt att höra. Jag trodde verkligen att det skulle gå vägen för er. Så korttänkt av de som fattar besluten 🙁 Stor kram!
Nej, vad ledsamt att läsa, jag visste inte!!!! Ni är ju perfekta föräldrar, kan de inte förstå det! Nu blir jag arg när jag tänker på hur många barn ute i världen som behöver föräldrar o trygghet o så är reglerna så här hårda!!!!
🙁 Visst känns det orättvist i bland!