7:de september 2012, alltså för ett år sedan gav jag dessa ord åt er – mina fina bloggläsande Änglar:
”Så har jag då återkommit till denna värld 
Änglaprofessorerna meddelande mig i morse att operationen gick riktigt bra och foten förväntas ha kapacitet att uppnå samma fina resultat som den första finheten.
En smärtepidural sitter ännu i min rygg och kommer att göra så åtminstone tills i morgon. Och på måndag pryds foten med ett riktigt gips, då svullnaden beräknas ha lagt sig.
Det känns så skönt att ha ingreppet över!! Sjukskriven är jag åter en gång – 3 månader till att börja med.
Änglakramar!!”
7:e september 2013:
Ett ljus brinner i en liten lykta på bordet. Musiken strömmar ur laptopens små högtalare. Jag tänker tillbaka på det gångna året.
Vilken resa det har varit! Bokstavligen som att börja om från NOLL! Men nu klarar jag det mesta själv. Jag skyndar långsamt och vill ha gott om tid. Ärren har bleknat en aning och oftast går jag med tofflor på. Barfota gång funkar väldigt sällan – finheternas metall (5 skruvar i vardera fot) känns ännu då. Och kallt om fötterna DET ska jag se till att aldrig igen få!
Balansen är förhållandevis god och ofta kan jag stå riktigt bra utan stöd. Gamla mönster har brutits för att ge plats för allt det nya. Kroppens båda sidor känns samspelta. Spasticiteten plågar mig inte nämnvärt, den har jag under kontroll. Men vänster är svagare än höger. Så har det alltid varit – det hör till min funktionsnedsättning.
Träningen har avancerat i svårighetsgrad. Vi tränar gång, uthållighet, styrka och balans. Ja, jag säger bara det: Svetten har sprutat. Tårarna likaså. Men värt varenda droppe – det har det varit.
Så varför sluta nu? Nej, det är bara att fortsätta träna på – och drömma om – att med en krycka kunna gå! Skam den som ger sig!!
Känn värmen och min innerliga tacksamhet i dagens Änglakram!!
Och när man går på glass-fika kan man passa på att träna lite till på samma gång <3 För att sen hoppeligen kunna träna upp till mej på fika också 😀 <3 KRAM!! 🙂
😀 Du har så sant!!
Änglakramar <3