God kväll.
Ännu en gång, för andra gången idag, låter jag mina fingrar möta det bekväma tangentbordet. Musiken flödar och orden trycker på. Något säger mig: Använd din givna förmåga, skriv, bara skriv!
Jag skulle ju möta en ny behandlande Ängel i dag. Det gjorde jag också.
Och den inledande känslan var att vi fick en bra start. Detta trots att kände mig lite stressad över att vara sen. Som brukligt började jag rada upp anledningar…
Ni vet… Så där som vi oftast gör. Lite instinktivt.
Och där… mitt i en mening av ursäktande. Stoppades jag av den behandlande Ängelns ord:
”Det är lugnt, Det är okej!”
Lika fort som förklaringarna något instinktivt börjat komma så samlade jag mig.
Och insåg att jag var onödigt stressad, lugnade mig och fick leende fram ett: Hej på dig!
Jag hängde av mig jackan samtidigt som ett snabbt konstaterande ”Du rör dig smidigt. Du rör dig bra” nådde mig. Vi lämnade till min glädje fysiken efter det.
På en bekväm stol satt jag och berättade om livet med drömmar och mål.
Om glädjen jag känner till mitt arbete. Att jag känner mig värdefull och är duktig på det jag gör. Jag berättade om kärleken till orden, om bloggen, om smärtan och om boken. Om saknaden till mitt ursprung. Bland mycket annat.
Jag vet hur man ska sammanfatta. Vad som brukligt frågas efter. Vad som ska med.
Koncentrerat. Komprimerat. Heltäckande. Statistiskt. Opersonligt och konstgjort.
Tidsvinnande. Kliniskt. Äckligt kliniskt!
Den här gången valde jag att frångå mönstret. Att inte göra så.
Heltäckande men allt annat än opersonligt eller konstgjort.
Vilket resulterade i att större delen av tiden gick åt.
Och så fick det vara. Så blev det i dag.
Besöket avslutades med avslappning. Något som gjorde mig gott!
Känner redan en längtan till nästa möte. Må veckan gå fort!
Änglakramar!!
