Slog upp mina blå tidigt i dag. Världen utanför mitt fönster var så otroligt vacker!
Dimman låg tät över fjärden, gräset var täckt med rimfrost från nattens kyla och solen kastade några blygsamt värmande strålar mellan träden. En alldeles förträfflig början på en utomordentligt bra, alldeles vanlig tisdag i slutet av september.
Känner en saknad, en längtan. Jag saknar mina kära vänner och min familj något otroligt! Bär på en känsla av äcklig oönskad ensamhet och finner mig inte tillrätta i den nya staden. Brukar inte några som helst svårigheter att knyta kontakter. Men nu har jag det!
Jag upplever folket i den nya staden som inbundna, väldigt reserverade och nästan ovilliga eller rädda att möta någon/något nytt. Bekvämt är det som är invant och vanligt.
Men jag saknar… Något så enkelt som någon att småprata med över en kopp kaffe på ett cafe´eller någon som undrar vilka den kommande helgens planer är….
Jag är den jag är och kommer så att förbli! Det jag visar är genuint och ärligt, finner lyckan i det lilla och enkla. Känner glädje och uppskattar av hjärtat det jag har!
Men saknaden gör mig sorgsen…..
Hoppas du snart hittar nån att ta en kopp kaffe med på café. Vi är ju många bloggare här i trakten, många som följt dina skriverier. Kanske det vore dags för bloggträff på cafe???
Det gör jag alldeles säkert =) Allt ordnar sig bara tiden får gå! Änglakramar!