Dagen har blivit kväll.
Efter ett riktigt behagligt träningspass tillsammans med den behandlande Ängeln sitter jag nu nöjd med röven placerad i åket på hjul.
Men just nu känner jag något som inte känts på väldig, väldigt länge. Draken ligger flinande på lur och bara väntar på att slå till. En stickande känsla lägger sig som ett band över ryggslutet och magen. Och den livmoder jag inte ägt på mer än fem år tycker sig nu husera i sin gamla boning.
Pust! Vad ska det vara bra för?
Draken gör allt för att jäsa sig större och kroppen vrålar Bromsa för tusan!! Bromsa!!!
Och motvilligt tar jag vid behov medicinen som annars står vackert orörd i det låsta hemma apoteket.
Än en gång fashineras jag av vilket arbete min kropp gör. Samtidigt som jag tackar mig själv och alla de som genom åren hjälpt mig finna fungerande copingstrategier för att kunna hantera den ihärdiga följeslagare som draken är.
Ah, så skönt! Effekten av tabletten sätter in så sakteliga och Änglarna kommer smygande. Draken slutar åtminstone jäsa men den frustar irriterat åt det som smärtlindrar och därmed raserar alla planer på att skoningslöst plåga.
Timing – allt handlar om timing.
Att hjälpa smärtfrihetens Änglar hinna före draken.
I morgon råder totalt träningsförbud – Basta!!!
En natt med otroligt god sömn var tydligen det som behövdes.
