För någon dag sedan var marken grön efter plusgrader gjort som den första snön till vatten. Nu har ett vitt, tunt puder återkommit och gett världen utanför mitt fönster en ny skepnad. Solens försiktiga strålar gör utsikten gripande och som så många gånger förr slås jag av hur fantastiskt vacker naturlig skönhet är. I alla lägen. Såväl i årstider som hos oss människor.
Fingrarna dansar över tangentbordet, ett ordflöde skapas, utan någon som helst tanke på formulering eller stavning. Jag nynnar med i bekanta toner samtidigt som det körsbärsdoftande ljuset drar sina sista suckar bredvid mig. Och ett nytt med annan doft finns redo.
Min ljusförbrukning under ett år är ofantligt stor och jag vågar inte ens tänka på vad det blir i pengar per år. Massor säkert! Men det känns oviktigt i sammanhanget. 😉
Under dagen är det dags för ett lett träningspass. Veckans andra. Jag missade kvällsdosen av värkmedicinen vid läggdags i går. Det vill jag inte göra om! För natten har innehållit många uppvaknanden. Vad lär vi oss av detta då? Jo, att det är för tidigt att sluta med värkmedicinen än. Detta trots att 9 veckor har passerat sedan finhet nummer 2 såg dagens ljus. Men allt ska ha sin tid heter det ju och just i dag känns det helt ok att vara i den sits jag befinner mig i.
Och på tal om tid så börjar det bli tid för att fixa lunch nu så:
Ha en fortsatt fin torsdag och glöm inte att säga ”Du, jag gillar dig!” åt en vän.
Det är alltid viktigt att visa uppskattning! Så det gör vi lite extra dag tycker jag. 🙂
Änglakramar!!
