som jag ofta brukar säga: det går att nå ditt mål. 🙂
Motivation till max fick jag efter jag sett detta klipp.
Genom åren har jag mött många som sagt: Inte kan ju du…. Du borde nog inte…. Nu säger jag: Skit ner er!
Jag kan visst! Och jag gläds över de fina Änglar jag nu möter som ler och säger:
JAVISST kan du! Fortsätt kämpa! Dethär klarar du!
Och jag fortsätter tro att det mål som i dag känns något avlägset inte är omöjligt!
Under den gångna natten har marken täkts av ännu mera snö. Täcket är nu några 
centimeter tjockt. Varje år är det samma visa när folket vaknar och sommardäcken fortfarande ligger på.
Handfallet och chockat ser folket ut på det vita och snabbt som ögat är man ute på nätet med en uppdaterad status: Va?? Blev det vinter i år också?? Det kunde man väl aldrig tro!
Så kanas det till jobb eller annat i snigelfart. Väl framme pustar man, kommenterar föret och gläds över lyckan över att ta sig välbehållen från punkt A till punkt B med lilla pärlan i skick.
Men stressen blir ett faktum: Vinterdäcken måste på!
Det vita täcket tycks även ha en förmåga att föra människans tankar till jul och klappar.
I affärerna plockas det fram julpapper och dekorationer i alla tänkbara färger.
Snart dyker julreklamen upp, vi uppmanas köpa och försäljningen av choklad når förmodligen sitt klimax. Och nog måste man väl städa alla skåp och skrubbar??
Och baka, och, och…
Läste någonstans att utbrändheten ökar i samhället. Stress likaså. Ständigt finns måsten och ständigt finns krav. Kravet att åstadkomma, att hinna, att vara bättre och ständigt ligga på topp!
Så jag är inte förvånad!
Marken utanför fönstret har fått ett tunt vitt täcke. Precis som utlovats har något snöliknande kommit och jag måste säga att jag gillar det. Har nog alltid uppskattat den första snön. Världen blir så mycket ljusare. Så mycket finare. Halkan som ofta följer med snön gillar jag däremot inte alls. Men det är en helt annan sak. 😉
För en stund sedan avslutades dagens träningspass. Nu har sjunde veckan med gips nått 
sitt slut. Det innebär att det bara återstår 1 vecka innan gipset ska tas bort. Därmed är den senaste finheten redo att belastas fullt eller tills smärta begränsar.
Så… jag lyfte rumpan från åket på hjul och tog tag i den behandlande Ängeln.
Släpp stolen – Hitta balansen – fokusera – lita på stödet – ta kryckan. Först ena – och så den andra.Våga lita på din kropp… Rädslan tar överhanden och rumpan hamnar i stolen igen… Så nära det var!! Så nära att jag hade vågat!
Jag andades ut en stund och med totalt fokus gjordes ett nytt försök:
Släpp stolen – hitta balansen – fokusera – lita på stödet – ta kryckan. Först ena – och så andra. Och… plötsligt inser jag att jag står! Det känns ovant!
Lika förvånade är vi båda två.
Som pricken över i:et lyckas går jag dessutom några små steg. I och för sig med stöd från alla håll och kanter + kryckor. Men jisses!! Jag fixade några steg – REDAN!
Glädjen är stor! Och ännu en gång har jag överträffat mig själv. 😀
Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.
Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.
Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar.
Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!
Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.
Bild av: UNICEF/Frank Aschberg
En tår finns i min ögonvrå. Jag grips av det ordflöde som syns på skärmen.
Fann flödet för någon dag sedan. Så berörande. Men så grymt. Och jag kan inte låta bli att känna orättvisa.
Här sitter jag och läser detta fenomenala ordflöde journalisten Kristian ger mig.
Tjugonio år ung lever han i vetskapen om att livet snart är till ända. Han vet att han har cancer. Han vet att han ska dö.
Jag. Torkar en tår och stänger sidan med hjälp av högra hörnets kryss. Och poff så är det borta. Så fortsätter dagen – så fortsätter livet. Så enkelt! Men jag lämnas inte oberörd.
Det gör nog ingen! Mig lär han massor.
Ha en fin onsdag – var rädda om varandra!
Änglakramar!!
Sitter i stolen på hjul, med benet i högläge. 
Anfådd. Känns som varenda muskel gör sig påmind i min kropp.
Startskottet för träningen har ljudit.
Och det första träningsledda passet tillsammans med den behandlande Ängeln är avklarat. Just nu känns vägen till två användbara fötter väldig lång. Och att GÅ i sällskap med mina vänner kryckorna… Ja, det ska vi inte prata om!!
Så känns det nu och vad annat kunde man vänta??
Nu är det skönt att ha erfarenheten och det goda resultatet från vänster sida att studera.
Jag behöver ha det nu för att orka! Nästa pass finns inbokat till på torsdag.
Idag sker det inte mycket mer för min del. Helt otroligt vad slut man kan bli! Men jag vet att det går, jag har gjort det förr så jag KAN göra det igen! Jag SKA göra göra det igen.
Och det värsta är ju över – nu är det bara framåt som gäller! 🙂
The Living Proof (From The Motion Picture The Help)
Ännu en måndag. En helt vanlig skön sådan.
För varje dag som går blir det smidigare att röra sig och den konstiga känslan som inföll sig när foten skulle börja belastas är nu borta. Vi blir liksom mer sams och det går bra att stå upp med stöd av bänk eller handtag nu.
Mitt mål är att jag ska försöka stå upprätt med mina vänner kryckorna innan söndagen är här. Jag blir så öm i arslet av att sitta hela tiden!! Detta trots ergonomiska kuddar av olika slag.
Men nog har han varit en trogen följeslagare – Låne Åke(t) på hjul. I början hatade vi 
varann som pesten. Men nu, snart ett år senare, har vi nu fått en riktigt god relation. Han har burit mig på så väl grus som sand och asfalt. För att inte tala om vilken fin hjälp han har varit under shoppingen och den lättnad han har givit mig när vi speedat bland butikshyllorna. 😛
Det är nog högst troligt att jag kommer att känna något av en saknad efter honom när allt detta är över. För då ska han in på genomgång och service för att sedan stå redo att hjälpa någon annan. Tänk vad inställningen till saker ändrar när man vänjer sig. Och tur är väl det. 🙂
Ha en fortsatt fin måndag,
Änglakramar!!
På smakprov.se kan man nu läsa ett smakprov ur min bok
’Kampen mellan Änglarna och Draken ~ Att leva med Endometrios ~
Önskar er en läsvärd och lärorik upplevelse,
Änglakramar!!
Lördag.
Världen utanför mitt kontorsfönster skimrar i vackert vitt. Det har varit kallt i natt.
Någon nämnde något om att snö eventuellt kunde komma snart.
Smaken från det goda morgonkaffet vilar fortfarande i min mun och jag undrar vad dagen har att bjuda på.
Kroppen protesterar, musklerna känns stela och vill inte samarbeta. Motvilligheten själv! Och jag tänker: Kom igen nu! Det är ingen ide att sura – du får vackert vänja dig med allt det nya som kommer. Inget annat alternativ finns!
Så det så.
Efter knak, brak och lite mindre vackra ramsor inser så min kära lekamen att jag menar allvar med vad jag säger och ger med sig. Utan samarbete blir det ju onödigt tufft.
Och hädanefter har vi – jag och min lekamen fylld med livets brodyr – slutit ett avtal.
Avtalet är att fokusera och ge allt till 110 %.
Att kunna leva – utan återkommande besök under de vårdande Änglarnas skalpell.
Snart är det vår tur att börja njuta! 😀
Änglakramar!!
Genom att TVINGA dig själv hitta MINST 3 positiva saker – Stort som smått. Detta är tex dagens positiva lista för mig:
1. En god frukost i underbart sällskap.
2. Att jag nu har påbörjat v 7/8 med gips och får börja stöda på foten.
3. Att bli bjuden på middag.
4. Att ha ett paket som väntar på posten.
5. Att det är fredag!!
6. Att alla de finns så många fina stödgrupper och forum ♥ Love them ♥
Hur ser din positiva lista ut i dag??
Ha en fin fredag,
Varma Änglakramar till er alla fina! ♥
