Livet i Änglagården

En kylig måndag vaknade vi till i dag.
En ny vecka har börjat och dagens ordflöde ges er medan jag väntar.
Lite tid finns än innan en tid ska passas.

I dag är jag trött.
När var jag senast riktigt pigg? Så där som brukligt. Så där som vanligt, egentligen?
Det var nog väldigt längesen. Jag kan vakna pigg. Utvilad. För att tömmas på energi så totalt i nästa tag.

En klocka ringer. Nånstans ska jag vara. Men nått säger att det kanske är dags att en tid äga en totalt ljudlös nalle. Jag känner lycka över att ett inledande besök finns inbokat till de nya behandlande Änglarna i dag. Jag kommer att ta mig dit. Jag kommer att berätta. Om hur mitt liv sett ut fram tills i dag. Om att jag nu fattar att det har krävt mer mycket mer än väntat. Att jag bara har kört på för att ta mig dit jag är idag.
Många av de uppsatta delmålen har nåtts. Och operationerna är fortfarande  inget som önskas ogjort.

Men efter senaste flödet som gavs insåg jag.
Ett faktum som jag blundat för. Att varningssignalerna ljöd:
Skruttet, Stopp! Bromsa!! Sortera bort onödiga måsten och saker som inte får dig att må bra.  Nu måste huvudet få tid att komma i kapp.

Tid att andas.
Tid för målande flöden.
Tid för onödigt långa kaffestunder.
Tid att släppa ut känslor.
Tid att landa.

Jag känner mig lättad över senaste flöde.
Tur att jag skrev det jag skrev!

Nu dags att dra på mig ytterkläderna – Hej på er!
Änglakramar!!

Måndagen har blivit till sen kväll.
Helgen har passerat och hemma i Änglagården är vi igen.

Alla intryck från kursen lägger sig sakta. Ny kunskap hittar sin plats i mitt huvud. Sitt fack.
Lite repetition. En del nytt. Tips och råd. Trevliga möten och mycket användbart gavs.

Jag känner att kursen har betytt väldigt mycket för mig som person.
Jag har vuxit och fått nya insikter. Nya tankesätt. Ett nytt och helt annat lugn än tidigare.
Och som så många gånger förr känns allt så självklart. Så självskrivet och naturligt att vi ska vara här just så som vi är och just precis nu.

I mitt inre vilar ’Hur det än blir – så blir det bra’ känslan. Den är intensiv. Väldigt intensiv!
Nästan så intensiv så den skrämmer mig. Jag försöker att inte bli rädd. Bli rädd eller tänka allt för många ’tänk om’. För det lönar sig inte. Med ’tänk om’ kommer man ingen vart.

Gång på  gång i livet har jag gästats av den intensiva blandningen av känslor som:  ’Hur det än blir – så blir det bra’, Fortsätt Skruttet – fotsätt bara gå och ’Våga satsa – våga pröva på’. Och det med ett samtida aningen mystiskt men skönt lugn.
Mystiken i  det annars energigivande lugnet skrämmer skiten ur mig.
Oftast har  jag ändå valt att följa känslan. Jag har valt att göra. Jag har valt att våga.
Trots att jag varit rädd. För jag bär vetskapen att dessa känslor utmynnat i något bra. Något som slutat väl.

Något i upprepningen stör mig ändå. Och jag kan jag inte låta bli att undra:
Varför denna otroligt intensiva känslokraft? Vad ska jag lära mig av den?  Vad är det som jag ska förstå?

Nu har klockan passerat midnatt.
Kanske dags att säga godnatt,
Änglakramar!!