Livet i Änglagården

Söndagen lider mot kväll.
Utifrån hörs fågelkvitter då och då. Med röven placerad på en köksstol av trä njuter jag av lugnet. De båda finheterna tar tacksamt emot den vila jag ger dem efter dagens myckna gående.

Mina fingrar dansar vals över bordets tangenter. Jag börjar bli van att skiva på det lilla bordet nu. Min blick riktas mot köksbordets mitt, där ett ljus brinner och sprider väldoft. Citrus – Salvia säger texten på förpackningen från Partylite. Doften är ny för mig. Aningen fruktig och lätt, som en frisk fläkt. Den behagliga lättheten gör att jag tycker om den. Det gör också att jag vill rekommendera doften för er, doftljusälskande läsare.

Mina tangentbordsvalsande fingrar stannar plötsligt upp och en stark känsla väller upp i mitt inre. Hur kan jag beskriva enklast beskriva den? Saknad? Längtan? Eller är det kanske känslan av att inte vara god nog? God nog för att vara en passlig morsa.  Tillräckligt kapabel fysiskt sätt liksom.  För en tid sedan avslutades det goda samarbetet vi haft vad beträffar den lilla handens resa och vi tackade för oss.

Nu fyller tomhet, undran och en aning misströstan mitt inre.
Är resan slut nu? Kommer vi nånsin att bli fler än två?
Allt med anledning att det på pappret står en diagnos? En kombination siffror och bokstäver som tillkännager för läsaren att jag bär på ett fysiskt hinder.
Ett fysiskt hinder som för mig är vardag. Ett hinder som inte stör mig, oss eller vår omgivning det minsta. Tvärtom. Det finns i stället otaliga möten där hindret har varit lärorikt och öppnat upp för nya tankesätt och värderingar hos de vi mött.

Mitt i detta virrvarr av tankar finns också värdefull vetskap:
Vi vet att vi,  så här långt,  har gjort allt vi kunnat – i alla lägen av processen. Vi vet att vi fått ett underbart bemötande av de Änglar vi mött hittills. Vi har lärt oss massor och framför allt har vi fått fantastiska vänner (Fina ni, vad vore livet utan er?).

Sist men inte minst finns en oerhört stor glädje i att vårt liv berikas med många små änglar! Allt från minsta bebis, där doften av nyfödd ännu känns. Till flertalet år gamla små liv som undrar, frågar varför och vill vi ska komma. Att vi ska vara med, dela och att vi ska se!

Vårt processliv läggs nu åt sidan för en tid.  Vi lägger det lite på is.
Samtidigt som de lite djupare tankarna finns där så känns det även skönt. Skönt att njuta av livet och av att det inte finns inbokat några krävande möten, där vi synas i sömmarna. Men även skönt att ändå kunna upprätthålla  kontakterna, hålla oss uppdaterade om vad som sker och för andras välgång kunna le!

Änglakramar!!