Livet i Änglagården

En höstlik tisdag.

Med den vindtäta jackan och den hemstickade yllesockan av större storlek på Änglaprofessorernas senaste skapelse drog <3-Ängeln ut mig på gården för en stunds vistelse utomhus. Vädergudarna har ännu inte riktigt stillat sig efter nattens hårda blåst, men solen värmde gott där jag satt med foten i högläge och påbörjade boken jag fick av en Ängel i går.
Trevligt med lite ny läsning! 🙂

Efter ett tag blev det kallt och det kändes skönt att gå in för lite lunch.

Foten kräver ganska mycket högläge för tillfället och det gör att jag inte kan ta mig dit eller göra vad jag vill. Det gör mig stundtals irriterad! Jag längtar efter dagen då jag kan ha foten neråt i en timme utan att störas av pulserande känsla som gör att ovansidan av den ser ut som en boll av sprickfärdig modell.

Det blir bättre! Ja, jag vet! Redan i morgon kommer första milstolpen. Som jag tidigare skrev är det dags att ta bort stygnen då. Jag känner en aning olust inför morgondagens besök. Ni som följt mig har genom åren har fått veta att det finns saker som jag inte har så god relation till – som jag känner obehag inför.  Just att ta bort stygn är en sådan sak.

Av den enkla anledningen att det har funnits tillfällen genom åren då jag mött sådana som  varit oförsiktiga eller haft bråttom när de plockat bort stygnen. Vilket har medfört att det har gjort ont. Men det finns också gånger då det har gått riktigt bra. När jag har mött fullkomligt underbara Änglar  och när stygnen skulle bort från den första finheten bemötte man mitt obehag med största professionalitet!

Det går säkert bra denhär gången också! Jag hoppas att få fylla på mitt förråd av positiva upplevelser även efter morgondagens besök. 😀

Nehepp, nu är det tid för eftermiddagskaffe,
Änglakramar!!

Fredag! En höstlik sådan.

Vaknade tidigt i morse. Pigg och utvilad. Det är så skönt att vara hemma och få sova i egen säng! Värkmedicinen börjar nu kännas tillräcklig även nattetid, sover bra utan uppvaknanden pga någon smärta.

Muskelspänningar gör sig påminda och benet skakar ibland, men denhär gången fick jag medicin utskrivet för spasticiteten direkt så det är lätt avhjälpt.  Medicinen hjälper relativt snabbt och jag har lärt mig att känna igen signalerna på när det är dags att ta den lilla tabletten. 🙂

Den trögflytande byråkratin börjar äntligen röra på sig efter många samtal. Men jag är allt annat än glad! Igår tappade jag totalt tålamodet och surnade till rejält; slog näven i bordet och krävde att åtminstone få kunna komma in och ut ur Änglagården med åket på hjul.
Målet är ju trots att jag är gipsad och buren av stol att jag ska vara så självständig som möjligt. Det är viktigt att förmågorna som man har tas tillvara – att jag får göra det jag kan. Samtidigt som jag vill ha möjligheten att själv vara delaktig och ta ansvar för att huvudet ska orka.

För skulle jag säga annat än att detta har varit och är psykiskt påfrestande, så skulle jag ljuga. Myndighetstjat och bristande syn på helhetsperspektiv är något som kan få mig enormt sur.

Men jag är alldeles säker på att när vi kommit i mål och finheterna är fina nog.
Ja då kommer belöningen – då får vi njuta!! 😀

Änglakramar!!