Till den skäggiga farbrorn i himlen som kallas Gud:
Tack för att du gav mig talets gåva och för att du var klok nog att lägga till en sylvass penna! Tack för en lysande kombination. Amen!
I dag har jag förvaltat gåvan väl. Hoppas det nu hjälper både mig och andra.
Nu är pennan trubbig och hjärnan matt, så nu säger jag nog ingenting annat än:
Godnatt, alla stjärnor, god natt!
Veckans mitt igen.
Mulet och regnsjukt väder. Ett ljus sprider ett värmande sken och väldoft. Förpackningen säger Bergsvatten. Som jag säkert tidigare nämnt tycker jag om doften. Den är fräsch och just i dag väcker den min längtan till försommaren.
Det är flertalet plusgrader och snön smälter i rasande fart. De lurviga filurerna kommer in med leriga tassar. Och tittar oförstående på oss när vi suckar över avtrycken de lämnar, när de lägger sig skönt tillrätta efter sina ansträngande äventyr.
”Du måste tvätta dig innan du kommer in” påminner vi i ett kör.
I bland är mötet med badet ofrånkomligt och det sker under stor förnärmelse. Ingen av våra lurviga vänner är speciellt förtjusta i att bada, dock njuter de i fulla drag efteråt.
När såväl päls som tassar är rena och torra.
Under dagen finns lite att göra. Bland annat är det dags för veckans ledda träningspass med den behandlande Ängeln. Jag ser fram emot mötet. Att mäta styrkan, kolla rörlighet att låta blodflödet i musklerna vakna och känna hur kroppen fylls med nytt syre.
I morgon är det en dags återhämtning – då belönar jag kroppen med vila.
Vi tycks ha hittat en välfungerande träningsform. Ibland ökar vi stegvis och ibland tar jag ut mig till max. Så att pulsen bultar och flåset bränner.
Det är nästan skönt!
Ny vecka och nya möjligheter!
Frukosten är intagen för en tid sedan och en påtår av kaffet bryggs som bäst.
Saker av blandad kompott finns att göra under veckan. Trevliga sådana i alla avseenden.
Under de gångna dagarna har finheterna fått mycket träning – jag har balanserat, känt hur det är att gå på ojämnt underlag. Vi har testat nivåskillnader och trappor. Det sistnämnda behöver tränas mer. Men i övrigt börjar det gå rätt bra att gå nu. Snabbt går väl inte men finheterna bär mig framåt i alla fall. Med en gångstil som känns skön för mig. En stil som inte sliter på höfter, knän eller leder.
Vi brukar med jämna mellanrum studera hur min gång utvecklas. För att försöka undvika att ett mönster med alltför mycket felbelastningar skapas.
<3-Ängeln skojade och sa här om dagen: Det börjar ta sig! Nu ser det ut som du går på Catwalken, som modestjärnorna 😀
Skönt att känna mig mer självständig igen. Dessa operationer har gett massor och nu börjar slutresultaten anas. Snart kan jag själv igen! Äntligen!
Tänk att jag fick allt detta! Vilken grej! Vilken enorm personlig erfarenhet jag har fått!
Erfarenheten är till för att användas och lära sig av heter det ju.
I dag väntar en sådan möjlighet. Spännande!
Ha en fin måndag,
Änglakramar!!
God torsdag på er!
Tiden rusar i väg och plötsligt har det gått ett bra tag sedan jag skrev något här.
Dagarna har fyllts av vardagliga göromål och innehållsrika diskussioner, av kaffestunder och sköna promenader. Av kramar och besök från nära och kära.
Det har även varit dagar med äckligt tryckande längtan. Längtan efter barnet vi saknar så. 
Hård, skoningslös har den funnits i djupet av mitt hjärta. Efter avslaget svajade tillvaron. Jag är omgivningen evigt tacksam för att man funnits där och gett oss tid att sörja när vi föll. När hoppet som vi burit släcktes likt ett tryck på en lampknapp.
Men det har stärkt oss. Fört oss närmare varandra och lärdomen som vi fått har nu i efterhand nästan känts värdefull och vacker. Och sakta, sakta vågar vi börja tro, hoppas på och se efter andra vägar för oss.
Att det en vacker dag finns en liten här som springer omkring. Som kallar oss mamma och pappa. Som får ta emot all den kärlek och omsorg vi har att ge
Och nu är det skönt att det finns forum och grupper av gemenskap. Att veta och känna att vi inte är ensamma om att längta, vänta och hoppas. Ofrivillig barnlöshet är mycket vanligare än man tror.
Änglakramar!!
Ikväll njuter vi i all enkelhet med något gott framför tv:n.
Men innan dess blir det ett värmande bastubad.
En lugn, fin och skön påsk till dig som hälsar på mig här,
Änglakramar!!
(googlad bild)
Ja! Jag fixade delmålet!
Som pricken över i:et skrivs orden jag länge väntat på att få säga om den lånade följeslagaren på hjul:
Låne-Åke
Först hatades du som pesten,
sen blev du en trogen vän.
Men nu var det dags för dig,
att åka hem till depån igen
Och gudarna ska veta att;
jag hoppas innerligt att vi aldrig någonsin ses igen.
Tack för den här tiden!
Nu är tanken att gången med min vän kryckan bli störst.
Mitt eget Lyx-Åk finns för att avlasta kroppen ibland till först.
Får se hur det går.
Jag är trött. Glad. Och mycket stolt!
Det här var precis vad jag behövde,
Änglakramar!
En ny dag har tagit sin början. Morgonsolen värmer skönt min kind.
Ett chokladdoftande ljus brinner på en hylla bredvid mig och från hjälpköket hörs tvättmaskinens dova surr.
Träning för finheterna har jag redan hunnit med. I stället för att sitta försöker jag stå så mycket som möjligt när vardagliga saker ska göras. Fånigt lite kan kanske tyckas. Men det är ett bra sätt att träna uthålligheten på. Under morgonen har irritationen dock hunnit visa sig än en gång. Nu är det SEGT och det tycks nästintill omöjligt att avancera. Det får modet att svaja.
Hur länge har rehabiliteringen Skruttets träningsläger egentligen sysselsatt mig?
Svaret är totalt snart 1 år och 5 månader. Tiden har känts som en evighet!
Men i dag är det så dags att träffa den behandlande Ängeln på annat ställe än hemma. Senast det skedde var väl strax innan sommaren 2012.
Inom mig finns en skräckblandad förtjusning. Skräcken ligger i att det ingår ganska många nya moment/belastning/rörelser för den finhet som skapades nu senast. Förtjusningen i att äntligen ha ett stort delmål inom räckhåll.
Rehabiliteringen behöver testet. Jag behöver utmaningen!
Längtan är stor efter Yes! I did it – kicken. Det känns bra. 😀
Återkommer!
(Bilden är hittad på google)
Hej och hå!
Vi har hunnit till veckans mitt och en bit in i mars redan.
Solen kastar sina strålar över snön och lägger ett skimmer över snöskaren, fantastiskt vackert är det! Jag njuter av vetskapen att om en månad så är nog större delen av snön borta och barmark syns. Håll ut kära läsare – våren kommer.
Förkylningskänslan kom på besök för någon dag sedan. Jag försökte hindra bacillerna från att få fäste men nu är det nog bara att inse att bobborna har invaderat min kropp. Och med tanke på den enorma trötthetskänsla som råder så tycks de finna en väldig glädje i att leka tafatt med varandra. Trevligt om det rorar någon. Men definitivt inte mig! Så ber å de bestämdaste: Vik hädan, tack!
Det fanns ett lett träningspass tillsammans med den behandlande Ängeln inbokat i morgon. Det fick jag snällt avboka och ge kroppen vila. Och kanske det är bra med lite vila nu efter beskedet vi fick förra veckan. Adoptionsprocessen har varit en betydande motivationskälla efter de båda fotoperationerna. Den fick mig att orka fast det gjorde ont. Orka kämpa! Orka framåt! Nu behöver jag andra källor för att orka. Och jag vet att jag kommer att finna dem. Men jag har slutat leta efter dem.
Ibland är det just det som behövs i livet. Att man stannar upp. Väntar. Reflekterar.
Och slutar leta. Då finner man ofta det man söker.
Nu är det dags att försöka finna matlusten och laga lite lättlunch.
Ha en fin onsdag,
Änglakramar!!
Fredag.
Solen ger i från sig ett bländande ljus. Ett väldoftande ljus brinner vid min sida.
Någon dag har nu förflutit sedan vi fick förhandsbeskedet. Det som kändes så definitivt.
Nu hade våra adoptionshandlingar granskats i utlandet.
Och beskedet som kom var att det inte tros vara möjligt för oss att bli godkända pga. min funktionsnedsättning. I många länder råder ett helt annat synsätt när det gäller handikapp. Så är det bara. Tyvärr. Och det kan ingen göra något åt.
Därmed hittas inget lämpligt kontaktland för oss och vår process kommer inom kort att avslutas internationellt.
Man har, på alla sätt, bemött oss oerhört fint – genom hela processen. Tacksamheten är enormt stor över att vi faktiskt har fått en ärlig chans även i utlandet. Och jag är glad över att vi fick ett snabbt svar utan åratal av väntan!
Nu känns det tomt, oerhört tomt! Som om man tappat något som man aldrig haft.
Det gör ont och vi gråter. Men vi är glada över att vi vågade försöka!!
Nu tar vi en paus. Låter allt lägga sig. Tid för att landa.
Och fortsätter sedan blicka framåt.
I hopp om att en liten ängel någon gång hittar vårt hem, Änglakramar!!
