Efter att ha blivit BUZZAD har jag provat dessa frukostkex. De har nu blivit en favorit här hemma. De passar enligt mig också utomordentligt bra som tilltugg till eftermiddagskaffet. Goda är bara förnamnet!
Så jag kan ju bara inte låta bli att tipsa om dem. Helt klart värda att testa!
Gå in och läs mer om hur du gör för attbli en Buzzador du också.
Änglakramar!!
Vi har hunnit en bit in i februari nu. Snön ligger tjock på marken men det märks att dagarna blir ljusare för varje dag som går.
Dagen har flutit på i lugn takt och så lär det fortsätta resen av kvällen också.
Jylpyntet är tråkigt nog snart nerplockat. Har alltid tyckt om stämningen som julljusen sprider och har gärna ljuset uppe så länge som möjligt. Vi kompromissar och tar ner allt utom julbelysningen i kontoret, där jag skriver och skapar.
Middagen är intagen för en stund sedan.
Snabbt och enkelt blev det, i form av pommes och köttbullar.
För dem som inte har provat så kan jag verkligen rekommendera att testa Pommes frites kryddsalt vid tillfälle. Riktigt god blir såväl ugnspotatis som stekt potatis om man lägger lite krydda på.
Brasan sprakar i spisen och kaffebryggaren är klar att knäppa på. Och under kvällen följer vi, likt många andra, Meldofestivalen. Det är dags för deltävling 2 av den svenska uttagningen. Och samtidigt är det även dags att kora vinnaren i den finska finalen. Så jag skulle tro att det blir att zappa mellan kanalerna i kväll.
Ha en fortsatt fin lördag,
Änglakramar!!
Fredagen är här och ännu en arbetsvecka är för många till ända.
Sitter som vanligt i mitt lilla hörn och skriver. Och jag kan bara konstatera att skrivbordsstädningen för någon dag sedan, inkl. pappersrensning, var totalt onödig!
Bordet ser precis lika ostädat ut som förut. Totalt kaos! Jag blir tvungen att flytta papper för att kunna sitta bekvämt under skrivandet.
Men äh, vad gör det?
Det ska väl synas att man lever/bor och skapar?
De senaste dagarna har lusten till ordlek visat sig. Jag bollar med bokstäver, skriver fel och skrattar åt mina dyslektiska felstavningar. Felstavningarna kan ju i bland vara så avgörande att ordet för en helt annan betydelse. Jag är tacksam över ordbehandlingens rättstavningsprogram som stryker under med rött när man stavar fel. Man kan ha autokorrigering. Har testat det. Det gjorde mig, eller rättare sagt min hjärna lat!
Bekvämt var det ja. Det ska inte förnekas. Då slapp jag ju tänka på hur orden var uppbyggda. Eller om ordet noggrant skulle stavas med ett eller två n framför teet.
Jag struntade i att se eller fundera på var felstavningen satt.
Inte heller behövde jag minnas de små fina stavningsramsorna man lärde sig under svenska lektionerna för att minnas stavningsregler.
Visst finns det gånger då läs – och skrivsvårigheterna har skapat vånda. Jag hatar att läsa högt för andra. Speciellt en helt ny text, som jag aldrig sett förr. Och tanken går i bland längre än vad jag skriver. Det sistnämnda gör ibland att man kan ha svårt att förstå vad jag menar.
Men vet ni…. Om man släpper tanken på att skiften måste vara sådär ”skolperfekt” så går det att skriva ändå. När man slutar fästa alltför stor vikt vid komma, bindestreck eller punkt. Ja, då blir faktiskt roligare och roligare ju mer övning man får. Vilken kick det ger när förändring sker!
Så släpp loss och våga skriv!
Även om du har läs- och skrivsvårigheter dvs. diagnosen Dyslexi.
Änglakramar!!
Suget efter att pyssla blev stort.
Likaså infann sig känslan och viljan att hylla alla människor som lever med osynlig smärta.
Som dagligen lever ett liv, där den eldsprutande svarta draken gör livet till en kamp.
Jag hoppas hon kommer att glädja!
Låt mig presentera:
Endorfine – Den osynliga smärtans Ängel.
Namnet:
Endorfine kommer från Endorfiner, som är namnet på kroppens eget smärtlindringshormon
Fötterna:
Ändan är mörkgrå/svart. Kännetecknar smärtan och den ihärdigt frustande draken.
Jag har med flit valt att ha den väldigt liten. Som en symbol för att smärtan inte vinner. Förmedlar tankesättet: Låt inte smärtan ta ditt liv – Lär livet ta din smärta.
Den gula kroppen:
Symboliserar det gula bandet som är Endometriosens stödband.
Vingarna och huvudet:
Är (spegel) blanka. Ska få bäraren att minnas att:
Du duger som du är. Låt inte någon trampa på dig! Säg i från.
Tro på dig själv och de drömmar du bär.
Sitter och njuter!
Behagligt trött i kroppen efter eftermiddagens träningspass med den behandlande Ängeln. Ett varierande pass med töjning, gång, rygg-, magövingar , träning av uppstigning från knästående, avslappning och step-up.
Det är roligt att orken till mångsidig träning börjar komma! Sakta men säkert, steg för steg, trappas träningen upp. Finheterna kan vändas och vridas ganska mycket innan smärta sätter stopp.
Nästa pass finns inbokat om en vecka. Innan dess ska det bli både egenträning och vila.
Motivationen för egenträning har väl varit så där. Jag har varit tvungen att påminna mig själv om mina drömmar och mål ofta! Nästan lite för ofta. Men de ledda träningspassen går bra. Motivationen finns nästan alltid. 🙂
Vädret var svalt i morse. Mätaren visade -10.
Mina muskler spändes som fiolsträngar så fort vi satte foten utanför dörren.
På ostadiga fötter tog jag mig ner för trappan och uttryckte en mindre vacker ramsa över kroppens ovilja. Årstidens väder börjar kännas i min kropp. Den är stel.
Men jag är tacksam över att äntligen få uppleva att stelheten inte orsakar någon smärta. Att stelheten kommer först nu. Och att jag faktiskt har klarat mig rätt bra från spända ben och spastiska ryck (pga min funktionsnedsättning) hela hösten gläder mig. Det gläder mig samtidigt som det känns konstigt. Något jag har sett som självklart och naturligt har avtagit.Och hur underligt det än kan låta, så kommer jag då och då på mig själv att faktiskt känna saknad efter dessa sprättande rörelser av benmusklernas överspänning.
Då saknaden efter bensprättet kommer kan jag inte låta bli att fnissa…
För det är ju, så att säga, inte bara tio eller femton gånger i livet som irritationen över spänningen i benen har gästat mitt sinne och nu saknar jag det…
Ja, jag säger då det! Aldrig är människan nöjd. 😉
Jag tänker framåt och tanken på värmande vårsol och dripp-dropp-dripp-dropp ljudet från taket då solen smälter snön får mig att njuta. Och tanken på barmark får mig att le stort – Tänk att kunna gå utan oro för fall. Att kunna njuta av förbättrad rörlighet.
Och tänk att kunna säga: Nej tack. Jag behöver ingen hjälp! Jag kan SJÄLV!!
I kväll har skapar glädjen inspirerat till lite Änglaskapande.
I lila skimrar hon och sprider glädje – den vackra Joy 🙂
Tycks snubbla över olika typer av information som rör ämnet adoption just nu.
Tidigare i kväll fann jag information om en bok som passar för familjer som blir till genom adoption. Passar på att tipsa om den.
’När du kom hem – fylla i – boken för alla adoptivfamiljer’ heter den, läs mer om boken här.
Änglakramar!!
Februari månad har tagit sin början.
Runt om oss växer magar och barn föds.
Ibland känns barnlösheten mer – Ibland mindre.
För tillfället går det ganska bra. Att se växande magar eller bebisar gör inte ont.
Och åt de som undrar säger vi: Tassa inte på tå för oss! Våga berätta och våga visa.
Ha en öppenhet för att mötas halvägs – våga även se och prata om barnlösheten.
Om längtan. Om hoppet. Om drömmen vi bär.
Det känns också riktigt bra att vänta på något som helst besked vad gäller adoptionen.
Jag känner en innerlig glädje över att det faktiskt fanns ett land som kanske kan vara möjligt för oss trots mitt hinder. Det är absolut ingenting som är säkert ännu!
Men bara det att vi faktiskt får en ärlig chans att visa vilka vi är värmer mitt hjärta oerhört. Det fina bemötandet lika så. Vi får all den hjälp vi kan tänkas behöva.
Vad gäller fördomar så upplever jag att de märktes innan processen påbörjades. Då menar jag i tankeskedet. Mina tankar om Adoption fick blandade reaktioner. Det fanns de som avrådde, de som lyssnade intresserat och de som bad mig tänka en extra gång innan processen startade. Så här i efterhand tror jag att mycket handlade om okunskap och rädsla. Att man helt enkelt ville skydda mig. Skydda mig från att bli kränkt, sårad eller ledsen. Jag blev osäker och rädd själv men valde slutligen att följa mitt hjärta.
I hjärtat ekade orden: Våga försöka! Våga tro! Det kan gå vägen! Du duger visst!
Visst har det gråtits tårar. Och nog har frågorna om mitt liv med funktionshindret varit väldigt närgångna. Men jag satte tidigt en gräns för vad som var okej att svara på och när det var dags att säga stopp! Det har funnit gånger då gränsen passerats. Och vi sagt Stopp!
Men gångerna med glädjen över att jag vågade följa orden i hjärtat har varit betydligt flera.
Tänk ändå att vi kommit såhär långt.
Våra papper finns nu hos utländska myndigheter. 😀
Ha en fin lördag,
Änglakramar!!
Äntligen Fredag!
Solen har visat sig i dag. Visat sig och avslöjat hur otroligt smutsiga mina fönster är.
Jag valde att blunda för det. Jag valde att inte se. Och förenade nytta med nöje genom att dammsuga i stället.
Med min vän kryckan i ena handen och dammsugarslangen i den andra balanserades det genom huset. Mitt mål var att orka med hela huset, vilket nästan lyckades innan jag blev för trött.
Jag skänkte en tacksamhetens tanke åt att jag var ensam under detta möte. Balansen var allt annat än stabil och det var inte utan att jag själv hade hjärtat i halsgropen i bland. Redo att ta emot mig när jag ramlar. Instinkten som jag så länge haft inbyggd. De som följer mig vet att jag är tränad falla och ta emot mig.
Jag släpper kryckorna, slappnar av likt en gummidocka och reflexmässigt hinner jag skydda huvudet innan fallet. Det skramlar och låter alltid värre än vad det är.
Jag slår mig sällan!
Men nu är det annorlunda. Nu fungerar inte min fallteknik. Det slog mig i dag!
Hjälp, jag vet inte hur man faller!
En och annan strategi om hur jag skulle lyckas ta mig upp hann susa genom huvudet under svajiga sekunder. Men: Yes! Jag lyckades slutföra mitt ’uppdrag’ utan att ramla. 🙂
Känslan av seger gav mig större säkerhet och mera mod. Mod att försöka avancera och utmana balansen igen.
På eftermiddagen njöt jag i fulla drag av en kopp te i rart sällskap.
Prat om vardagliga händelser. Enkel okomplicerad vänskap.
Det att ses i riktiga livet har alltid varit något jag gillat.
Men om möjligt gillas det ännu mer efter det gångna året.
Nu är det dags för film!
Ha en fin kväll,
Änglakramar!!
